sidledes

På Box Kraftverk visar nu Anna Svensson två verk som direkt tangerar den inriktningen. I det första, ”Spiders from Mars part three”, tar en mängd knivskarpa optiskt målade stjärnformationer upp nästan halva konsthallens yta. De stöter ihop med varandra, tillknycklas, särar sig och letar sig från väggen ut i rummet. Där smälter det ner eller speglas på golvet eller hittar nya vägar och former. I det andra verket, ”Målning som rymt”, har en stor randig målning med tre cirklar just rullat ut från sin vertikala ram ner på golvet. Båda verken arbetar utifrån popkonstens kända företräden av klara, kontrastrika färger och rena, enkla former. Popkonsten ville befria ytan från sin underlägsenhet gentemot innehåll och djup genom att demonstrativt förstärka ytan med extremt färguttryck, knivskarp detaljrikedom och en ofta glassig finish.

Här har, kan man säga, några bitar brutit sig loss ur den seriella berättelsen och på något sätt med stora åthävor klivit rakt in i det verkliga rummet. Och ändå behållit sin lätt nonchalanta och platta attityd. För att tillgodogöra sig Anna Svenssons utställning räcker det inte att söka efter den vanliga rumsligheten. Man måste nog snarare bläddra i rummet.

Text: Jan K Persson
Foto: Torgny Åström

VOLYM

Anna Svensson
Box Kraftverk, till 14 aug.

På 90-talet talades det om måleriets död, kanske mest beroende på närheten till millennieskiftet och dess behov av upprättande av nya paradigm. Måleriet som konstens skötebarn hade alltför mycket av oskuld och tradition över sig för att passa in i den nya problematiserande informationskulturen. En möjlig alternativ väg ur problemet och som visades prov på i några utställningar i Sverige var det ”utvidgade måleriet”, där konstnärer mer eller mindre bokstavligen drog loss måleriet från väggytan och placerade ut det i rummet på olika sätt. Resultatet blev ibland befriande nytt och omtumlande. Som en syntes mellan måleri och skulptur tog det rummet i fullt anspråk.

Det originella med Anna Svenssons arbeten är hon tar måleriets två ytterligheter, extrem yta mot full rumslighet, och ställer samman dem i ett möte. Det borde ju inte gå ihop, dessa två oförenliga faktorer. Men blir det då en rumslig skulpturmålning? Nja, snarare får jag uppfattning av att gå in i en virtuell värld, en tredimensionell konstruktion där man hela tiden känner den platta målningsformen lägga sig i skikt framför och bakom varandra. Man går på upptäcksfärd mellan ett antal olika ytor. Det blir ett utvidgat måleri i en slags postpoptappning. Som en kulissvärld, en scenografi för en lek med dramatiska förtecken. Också nära besläktad med seriekulturen.